Är en blä-ig dag.

Ont i stockar (nää "den" har inte kommit än..utan trögar sig på)..
Låg som fan.
Frugan är inte hemma att prata med.

Känner mig ful fet och äcklig.
Ledsen och förvirrad.
-----------------------------------------------------------------------

Men samtidigt stark.

Vet inte hur många som läser min blogg...
..och jag vet inte hur många av dom som vet vad som hänt/vad jag gjort och vad jag gått/går igenom..

Det jag VET är att många har fått erfara både via skvaller/skitsnack..och ren verklighet hur jag har varit.
Många har jag inte i mitt liv längre.
Många finns där men var inte...är inte..viktiga..mest ytliga bekanskaper.
Några finns kvar.
Nära.

Gemensamt har dom iaf...att alla råkade ut för Mig. Den jag varit..med allt det innebar.
Omedvetet.
Medvetet.
Personligt eller någon de kände.

Jag har inte ordförråd nog att säga hur stor min ångest och min skuld är till dom.
Jag kan bara säga, från djupet av mitt hjärta...

Jag VET nu vad jag gjorde.
Jag kommer inte göra det igen.

Och för dom som kan ta emot det...

FÖRLÅT.



Det viktiga är i det här
Att

JAG förändras.
Varje sekund.

Jag har fått/har hjälp.

Jag har fått skrämmande stor insikt i hur jag har fungerat största delen av mitt liv.
Och med den förståelsen kan jag ÄNTLIGEN jobba mig själv..
..bort från det som har varit något som präglat hela mitt jag...nästan.

Jag har fått verktyg att använda och jag tänker HELT annorlunda.
Jag är INTE den jag varit.

Jag är äntligen ...bara Jag.

Med alla förändringar det innebär...mest för Mig...men med det, för alla som finns i min närhet.
För de få som känner mig.
På riktigt.

Jag ser hur allt jag gör...just för stunden...kommer att te sig långsiktigt.
Och gör valet därefter.

Jag är inte den självsäkra starka kaxiga tjejen längre.
Jag är inte den som sätter mig själv i första rummet längre.
Jag utgår inte från vad som känns rätt för stunden.
För att skita i konsekvensen senare.

Det var ett skal...en mur av stål i betong...som jag byggt upp under LÅNG tid.
Som jag behövde för att klara av att leva med mig själv.
I den kropp jag bar.

Jag har i den här förändrings processen tappat bort mkt av mig själv...känns det som ibland iaf.
Med det säger jag INTE att det bara är något negativt.
Alls.

Mycket av den jag varit kommer aldrig komma igen
och jag kommer ALDRIG att tillåta mig att leva som jag gjort igen.

Jag är någons fru.
Jag är någons mamma.
Jag är någon som behöver ge trygghet och tillit och vara stark för de som står mig närmast.
Min familj.

Jag är inte hel.
Alls.

Har tagit bort så mycket som jag tillåtit vara "jag" så länge
att det som jag borde fyllt min själ och sinne med
har blivit bortskuffat av min skit
som fått ta all plats.

Men jag är inte heller full med skit längre.
Skiten är väck.

Kvar står jag med mitt tomma skal, min kropp...
och en massa rum i mig
som behöver fyllas med nya val,
mitt liv,
med det som på riktigt
är jag.

Jag är under konstruktion.
På rätt väg.

Döm mig för det jag gjort.

Men.

Se mig för den jag är.
Nu.

Se mig för det jag gör.
Nu.

Jag är trasig.

Men jag.

Är jag.

...och med det.

Är Jag Stark.